A million miles away.

Jag ligger här i sängen med Johanna och tittar på One tree hill.
Imorgon står bad & sol på schemat och antagligen spendera kvällen hos Sofie med lite människor! :)
Jag hade aldrig föreställt mig juli såhär.
Men det blev bra, så jävla bra!
Jag kommer sakna det.
Nu ska augusti bli ändå bättre.
Sov godast.
Louise

Jag har just kommit hem från en av mitt livs underbaraste nätter. När vi kom till Ida igår väntades grillning, So you think you can dance, Singstar och ja, tiden simmade iväg fortare än vanligt. Ida & Sofie lämnade oss tyvärr, men vi andra, Alexander, Johanna, Zara, Nelly & jag, slog ut sovsäckar i tälten. Därefter la vi oss på studsmattan under den stjärnaklara himlen, och så började orden trilla på. Vi hämtade sovsäckarna och där log vi, bara tittandes upp på alla himlens skatter, pratandes om allt mellan himmel och jord. Hur ska jag beskriva känslan? Makalös? Otrolig? Obeskrivlig? Att ligga under stjärntäcket och prata om allt som föll oss för fick mig att bara vilja skratta (!) och känna att livet är underbart! Allting är möjligt. Det vi vill göra, har vi chansen att verkställa. Vi är våra egna äventyrare. Vi låg där till klockan fyra då solen började förbereda himlen på uppgång. Tillsammans låg vi tätt intill varandra och bara mös till varandras livsberättelser och framtidsplaner. Jag skulle vilja påstå att det är ett av mitt livs underbaraste dygn.♥

Efter att ha catchat bussen hem mötte mamma upp mig och vi gick och käkade thaimat på Sing thai. Jag är frälst i denna mat. Därefter följde jag med henne till Hemköp för att fixa lite krubb till Micke och vad finner jag där om inte Jacob!? Så vi tog en lång promenad, glass och sedan hem till hans lyxvåning! Haha. Eric kom efter en stund och ja, man njuter med dem i sin närhet. Jag saknar dem något fruktansvärt, enbart för att de är några av världens bästa människor! :) Och jag är evigt tacksam för att ha fått lära känna dem. ♥

Johanna kommer strax hit för lite One Tree Hill/VÄNNER-maraton och andra mysigheter! :) Jag är så glad för att vi har hittat tillbaka till varandra. Hade tänkt lägga in bilderna från gårdagskvällen, men fick inte tag i dem, de kommer inom en snar framtid så idag får Jacce pryda dagens bild. :)

Fanny & Johanna kom som planerat. De frågade om de skulle ta med något. Jag svarade bananer. Det resulterade i kyckling, baugette, plommon, två stora istea, vitlökssmör, choklad x 2 och FEM BANANER. Förstå att man har power att påverka! Dessa två donnor hemma hos mig resulterade i en jäkla massa skratt. Fanny är den mest highpade människa på denna planet, hon i princip flyttade hem till mig. I sin rosa "beachbag" bar hon handdator/iPod, Laptop iPod, kamera, TVÅ mobiltelefoner, två handdukar (Louis Vuitton) och sist men inte minst en filt, som till och med den var hightec. Och som om detta inte var nog, när jag och Johanna stod och skrattade med ögon stora som äpplen började hon plocka med sin "lilla" neccesär, 15 000 i solskydsfaktor, handkräm, fotkräm, bodylotion, bodybutter, bodyscurb och sist men inte minst ... ett läppbalsam! :) Mohaha, Fanny är min idol när det gäller packning! :)

Nu ska jag slänga ner det sista i min väska till Zara, typ tandborste & pyjamas och jag ska ändå sova över... Ja, jämnför med Fanny så ser ni våra "små" skillnader. Haha. Därefter ska vi plocka upp Johanna, så bär det av till Zara där Ida, Sofie, Alexander & Nelly väntar!

Stor kram,

Än en gång, jag är en tänkare. Jag tänker på allt. Jag sitter ofta och filar på idéer, försöker hitta små lösningar till alla knutar, utvecklar tankar och funderar ut vettiga svar på knepiga frågor. Vare sig jag vill eller inte så tänker jag så det knakar. Jag blandar alla möjliga områden. Kärlek är ett sådant ämne. Mitt civilstånd skulle väl kunna beskrivas som Texas, jag är kräsen. Kanske lite väl kräsen, haha! Jag kan ofta sakna det där galna kärleksruset och den starka längtan efter att bara vilja vara nära personen man håller av. När jag var fjorton fann jag kärleken för första gången och tro mig när jag säger att den kom i en stor dos. Men precis som allt annat så fick även det ett slut. Allting har ju sin tid.

Jag har tyvärr en förmåga att på något sätt kasta bort potentiella möjligheter till att hitta kärleken. Kanske pga att jag är en ensamvarg och känner mig låst och inständ i ett förhållande. Och om sanningen ska fram så är jag enormt kräsen. Jag har supersvårt att hitta någon som får mig att vilja stanna. Förut kunde jag känna att detta var till min nackdel, men med tiden har jag verkligen förstått att detta kommer resultera i något gott. Kräsenheten kommer ju att "sortera" fram mig till den som passar mig bäst. 

Andra gången starka känslor passerade in i mitt liv var för ett år sedan. Jag träffade en människa som satte ord på mina tankar. En kille som jag beundrar så enormt för hans värderingar, hans respekt till andra och ja, allt han är. Om han hade velat, hade jag stannat, för med honom kände jag mig fri. Han kunde konsten att känna mig som att jag var hemma. Istället för att känna mig inständ så lyfte han mig med sin personlighet. Idag är han en av mina bästa vänner och en viktig person i mitt liv.

Jag funderar ofta på kärlek. Ja, på min framtida livssituation överhuvudtaget. Vem kommer stå vid min sida om ett år. Om tio år. Vart jag kommer stå om ett år. Om tio år. Jag är en livsnjutare som inte oroar mig ett dugg inför framtiden. För jag vet att igår är historia, imorgon är ett mysterie och idag är en gåva. Och allt är ett stort enda äventyr... 

Har ni aldrig känt ett behov av att radikalt börja förändra något i er kost, motion och livsstil bara för att bli vackrare smalare? Nej, jag menar inte att ni har försökt bli nyttigare genom att ta bort skräpmaten, lägga till några salladsblad på tallriken och springa ett extravarv under träningen. Nej, jag pratar om komplexproceduren! Ni klarar inte av att titta er i spegeln, än mindre att ta på er en bikini -för att ni känner er tjocka! Pga detta måste ni börja överväga möjliga utvägar, och vägen till skönhet verkar inte alls ligga för långt bort...
 
Jag vet själv hur det är, jag har både stått och tittat mig själv i spegeln och stått brevid och hört hur en egentligen riktigt smal människa har kastat föräckliga kommentarer om sin -tillsynes minimala- stora rumpa. Först till mig själv, så fick jag komplex i sjunde klass. SJUNDE KLASS! Jag har aldrig varit pinnsmal, men heller aldrig tjock. Min kropp såg ut som en fotbollstränandes flickas kropp ser ut. Jag var i en period av jämföringar av andra samt att jag såg medias utbud av hur en "normal" kropp ser ut. Det går inte över en natt, utan långsamt började jag trappa ner med maten. Speciellt i skolan, där en mindre potatis inte märks. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Och sakta men säkert utvecklade jag en metod -som för mig verkade perfekt- som vande min kropp att bli tillfreds med den lilla mat den fick. Jag hade inte anorexia, men jag kände inte samma starka band för mat som jag en gång gjort, alltså skulle jag vilja säga att jag var påväg i Anorexiens riktning. Och ju fler gamla par jeans jag kunde komma i, desto mindre mat låg på tallriken. På våren av sjuan hade det gått så långt att jag på lunchen sällan ens gick till matsalen, vad skulle jag där och göra? Jag var smal & lycklig!(?) Och tänk er själva, ni vill något så gärna och när ni väl arbetar erat mål och arbetet börjar visa resultat inte fan vänder ni om! Att tänka tillbaka på dessa månader idag får mig att vilja kräkas -och inte för att jag känner mig tjock- utan på grund av tanken på hur unga tjejor blir påverkade. Jag blev påverkad. Starkt påverkad. Även om jag då inte ville erkänna det. Jag funderar ibland på hur det hade kunnat sluta, vart jag hade stått idag -om jag ens hade stått idag. Min räddning skedde i slutet av våren 2005. Det var en måndag och vi hade idrott. Under lunchen hade jag suttit i kaffeterian och pratat bort minutrarna, inget konstigt med det, det var vardagsmat. Och jag kommer väl ihåg hur idrottslektionen var inplanerad halvtimman efter lunchen varje vecka, vilket klassens tjejor alltid försökta påverka med tanke på att maten då inte hade hunnits smälta, vilket jag inte hade några problem med. Det kanske låter lite att hoppa skollunchen, det kanske inte räknas som någon ätstörning, men det är likväl 1/3 av erat dagliga intag som jag valde att avstå ifrån. Jag kom till idrotten med mina kompisar, bytte om och laddade upp, de klagade på håll och jag skuttade lätt omkring och kände mig nöjd (hur fan kan man känna sig nöjd?!). The fyspass of the year skulle träda in den dagen. Idrott har alltid varit ett stort favoritämne. Och jag var lika peppad som vanligt, med eller utan mat i magen. Vid den tiden var det viktigt för mig att prestera till max, ge allt för att få bästa resultat. Janne, vår idrottslärare, hade byggt upp en fysbana och vi skulla ta oss förbi den 4 gånger, jag gav mig fan på att klara den 8. Jag klarade det åttonde varvet, men ingenting mer. Istället svimmade jag i femtio minuter och vaknade av att ambulanspersonalen väckte upp mig. Jag kommer så väl ihåg hur mina vänner tittade på mig med tårar i ögonen när jag åkte iväg, hur Erica & Moa (mina då bästa vänner) kämpade för att få åka med i ambulansen och hur jag inte kunde hålla tårarna borta. Då gick det upp för mig 'att hur fan kan man vara så dum mot sig själv?' Efter ett antal prover fick jag bekräftelse, jag var undernärd. Det tog inte många minuter för mina föräldrar (Mammi & Micks) att ta sig från ett möte och komma till mig. Och under de minuterna har jag aldrig saknat dem så mycket som jag gjorde då. Jag ville bara att de skulle krama mig och säga hur allt skulle bli bra igen. Det gjorde de och allt blev bra. Jag kan känna stor tacksamhet över att jag svimmade den dagen, men ska det behöva gå så långt?

Till min vän, en av de smalaste man kan tänka sig, och alla är vi olika. Hon bantade inte, utan åt ordentligt, men var likväl naturligt slank och en än gång alla är vi olika. Vi delade ofta provrum när vi hittade något snyggt plagg. Och när vi stod där och tittade oss i spegeln var det alltid något som slank hur henne, som "titta så jävla mycket fett" matchat med att hennes hand tog ett stadigt grepp om fett et på sin mage (det är ett under att hon ens lyckades greppa något, för skinn var det enda som den betod av). Alla dessa kommentarer, varför ska man döda sin självkänsla för? Vad fnns det för mening med det?

Idag mår jag så jävla bra, jag är inte pinnsmal utan normal. Och jag har aldrig mått bättre. Och det som får mig att må så bra, är inte bara pga att jag mår bra utan att jag äger vetenskapen om varför jag mår bra och hur jag ska göra för att må så. Jag leker inte med kroppsbalansen, jag äter nyttigt, tränar regelbundet och fy sjutton vad jag mår bra! :) Det jag vill komma fram till, med att berätta egna erfarenheter (som inte alltid varit trevliga), är att varför i helvete ska vi behöva må såhär? Vi ska inte behöva svälta oss för att se bra ut för någon annan, satsa istället på att njut och må bra - så blir du genast vackrast i världen!

NU SKA JAG TA MIG EN STOR MACKA MED ALLA TILLBEHÖR JAG KAN HITTA!

Idag är det verkligen en god morgon, hela jäkla året ska bli gottigt, för nu jävlar! :) Min Soof är påväg hem hit med bikinin och glajorna i högsta hugg. Min förkylning blir bara värre och värre, vilket är självförvållat, men hey, det är ju bara sommar en gång om året! ;) Hela sommaren har gått på "ta-dagen-som-den-kommer-och-hej jävlar-vilken-fest-det-har-resulterat-i"-spåret. Jag har träffat en hel del gamla kompisar och så mycket nya roliga människor, plus att jag har världens bästa vänner, jag är lyckligast i världen och jag kan göra precis allt jag vill!

Idag är det Sofie & Louise-dag blandat med sol, bikini, bad och därefter grillning hos vår kära vän Ida! :)
Och där hörde jag Soofie komma inpustande, damn, jag riktigt hör hur bikinin skvalpar i väskan i trappan upp! Yeay, detta betyder "live and love", ha nu världens bästa dag! :)

Vad ska ni göra idag? :)

Fredag och skolan närmar sig, det klickar liksom inte. Idag anlände Ida till Sandhamn och hade Kicki med sig, trevliga människa som förövrigt bor i Boston där hon spelar ishockey (var tvungen att tillägga det!;)! Imorgon var planen att ta sig hemmåt, men icke sa nicke så förändrades den för någon timma sedan. Det blir aldrig som man har tänkt sig, kanske är det just det som är så spännande med framtiden? Av en slump, kanske pga den tidsoptimist jag är, har jag inte bokat tågbiljetter hem imorgon, trots att jag vet att jag skulle ge mig av åtta i morgon bitti... Men, hipp som happ bokade vi om planerna mot Kicki och Ida, för lite festation, vilket innebär Strängnäs och ingen hemkomst fråns om två dygn. Så, det blir att boka in sig på ett annat tåg. Nu ska jag slänga mig i säng!

Kram,
Louise

Pikétröjor med uppvikta kragar, femtusen segelbåtar, solbrända kroppar som gjort sitt bästa för att utnyttja gymkortet... japp, jag befinner mig i SANDHAMN! Hela dagen gick åt till att steka med dessa människor till Red Hot Chili Peppers. Till höger om båten har vi ett gäng bodybuilders till grannar som olyckligtvis har glömt solskyddsfaktorn, med andra ord sitter de små kräftbiffarna i sin båt och spelar techno och spänner. Till vänster om oss har vi Björn Borg som också tagit tillfället i akt att semestra på Sandhamn. Så fort Björn böjer sig har mina ögon fullt upp med att bevaka hans byxkant, jag funderar på om han använder sina egna kallingar. Björn Borg använder Björn Borg, go!

Vi har käkat Sandhamnpizza, calzone som var riktigt goodie. Håller på att bli sjuk, kanske pga min badnarkomani dagarna i ända.I Izabellas båt börjar strax Twister-&-choklad-turnering natten ut! ;) Alla är hyperpepp och laddade till tusen, själv har jag laddat upp med Dark Raspberry & Cosmoplitan. Nu önskar jag er en enormt underbar & en förjäkla bra kväll! :)

Kram,
Louise

Jag hoppas att alla mår bra och njuter av sommaren till fullo! Vi badar, badar och badar. Igår åkte vi ring efter båt en jäkla bra stund, tiden går så fort. Jag hade dödslängtan och försökte knuffa i Martin, men stark som han är vart det jag som vart blöt. Och precis i hans typ samurajkast med mig så kom Gustav & Phille med deras ribb och vips så hände en olycka! ;) Ett köttigt, blodigt, djurigt, groteskt sår (typ) vilar nu på mitt smalben efter propellen, ärren kommer bli fräschare än en tattuering! Haha, tänkte testa på Kims akutstil (att åka in på akuten sådan 4 ggr om året) men kände direkt att det inte var min stil, jag är nog lite för cool för hans rutiner. ;)

Imorgon bär det av till kändistäta Sandhamn för lite afterbeach och annat mys. Haha, ta hand om er nu! Och just det, glöm inte att besöka Beccas blogg, www.metrobloggen.se/rebfre, alltid härliga inlägg! ;)

Kram,
Louise

Båten dag 1, okej vi har nu landat i Mariefred efter tolv (?) timmar i båt. Jag har agerat barnvakt åt Simon, min fyraåriga bror som envisas med att ständigt strängt säga "Nu får det vara bra!". Och det som är så mysigt med småbarn (förutom hur de så mysigt hoppar upp i ens knä och berättar små rövarhistorier)  är deras små "upptäckar perioder". Min bror är inne i en sådan period, han försöker nämnligen prata "bebisspråk" fast att han egentligen pratar väldigt bra. Så jag försökde testa skrämseltaktiken "Jag hade en gång en lillebror som hette Marcus och som jag åt upp bara för att han pratade bebisspråk". Oj, vad det fungerade. Med en dödsallvarlig blick fick han fram "jag har slutat prata som en bebis, bara så att du vet!" Sötnisse är vad han är. Jag hade dessutom sällskap av Chan, Mon, Rach, Ross, Pheobes & Joey, bättre VÄNNER som sällskap går ju inte att ha.

Hur som helst så har vi kommit fram och käkat på STRAND. Tog en hamburgare som var... stor, nu vet jag vad du tänker Sofie, men vet du? Jag kan glädja dig med att efter denna måltid kommer det ta åtskilliga år innan jag stoppar i mig en hamburgare igen. Tillsammans med Izabella och Pelle drog vi till Stat. för att fixa godis och glass (Sofie, jag köpte hallontuggummi, så känn dig stolt!). Och nu har jag gett dem en omgång i TP. Imorn ska jag ta en tidig springrunda med Pelle, vill ha sol nu! :)

Men nu är jag död och sängen skriker efter mig... så jag ska tacka för mig och önska er en väldans underbar natt.
Natti,
L