A million miles away.

Ibland blir det helt enkelt inte som man tänker sig, och bra är väl kanske det. Denna lördag hade planerats att spenderas jobbandes och därefter julhandlandes med mami. Men istället blev det fem timmar på akuten, men det är väl kanske lika mysigt det. För det första skrämmer sjukhusmiljön mig något enormt, kala gröna koridårer med en svart-och beigemålad tavla hängandes här och där. Allt det dystra "här-skulle-lika-gärna-en-skräckfilm-kunna-spelas-in" som speglas inom sjukhusväggarna gör det obegripligt att förstå hur man väljer att ta sig dit för att må bättre. Tänk så många liv som räddas mellan dessa golv och tak, så mycket glädje som skapas, varför väljer man att belägga det hela med en så pass otäck miljö? Om någon har en tillsynes logisk lösning, berätta! Okej, jag antar att jag svamlar för mycket igen, men jag är trött. Så till det andra, jag besökte då denna underbara plats för att jag redan igår började känna av att någonting var fel. Inatt vaknade jag av en smärta i bröstet och värken släppte inte under dagen. Så, jag blev skickad till akuten för att folket runt omkring mig hade olika möjliga teorier om att mitt hjärta. Ursh, vad jag hatar sjukhus vid närmare eftertanke. Jag antar att jag är en sådan person som vägrar inse att något är fel, jag hatar att vara sjuk, och förstår inte allvaret fråns det att andra tvingat mig inse faktum. Så, efter fyra timmars väntetid, ett par tester, lungröntgen och tre sköterskor som frågar samma frågor så fastställdes att jag har en väldigt, väldigt lätt lunginflammation som har uppkommit pågrund av stress och träning vid förkylning. Inget smittsamt, inget farligt, utan ett sätt för kroppen att signalera en varning -jag behöver slowa ner helt enkelt. Jag ska absolut fortsätta jobba på måndag som vanligt, det enda jag ska göra är att skippa träningen i tio dagar, vilket är pest och pina, men antagligen värt det i det hela stora. Och min smärta har slutat, den uppenbarade sig tydligen bara för att signalera varningen.

Från början hade jag ångest, ångest över att behöva gå från jobbet, ångest över att jag egentligen visste att det kunde vara något allvarligt, ångest över att jag behövde inse att något var fel. Som sagt, jag hatar att vara sjuk och behöva inse det. Men, vid närmare eftertanke så känns det skönt att någon talade om för mig att jag behöver prioritera bättre. Så, jag ska prioritera bättre. Fr.o.m. januari får jag en  hel helg ledigt varje månad och jämför då med det senaste halvåret då jag endast har haft totalt EN helg på dessa fem månader så bara det blir en förbättring i sig! Det krävs helt enkelt att jag tar fram det positiva ur det här. Denna höst har varit väldigt stressig och nu ska jag ta tag i det hela. Jag spendera mitt lov med roligt jobb, mysiga filmkvällar, julmys, bio, varm choklad och med en massa roliga människor! Nu jäklar kör vi helt enktl! ;)

Och nu sitter jag och nördar 3DD och Pink Floyd, det sistnämda har jag blivit påverkad att lyssna på av någon söt människa som har god musiksmak! :) Ska krama kudden inom den närmsta timman och därinnan hinna se klart Million Dollar Baby. Men som sagt, ibland blir det inte alltid som man tänker sig. Och då får man helt enkelt göra det så mycket bättre! :)

If I go crazy then will you still
Call me Superman
If I'm alive and well, will you be
There holding my hand
I'll keep you by my side with
My superhuman might
Kryptonite

P&K

.