A million miles away.

Jag antar att jag har någon slags konstig hatkärlek till det här landet. Jag vantrivs i den här instängda mentaliteten, men ändå kommer jag sakna människornas knäppa sätt att bete sig. Idag var nog första riktiga dagen som det faktiskt slog mig att det här är på riktigt. Jag kommer lämna det land jag hatar att kalla mitt eget. Ska jag förklara hur jag ser det? Om sex månader tar jag med mig en väska med saker ur mitt liv, flyger över Atlanten och börjar ett nytt. Nya människor, nya platser, nya minnen och nya erfarenheter. Det här ska bli mitt livs år! Jag ser det som om min chans, inga jobbigheter, inget som håller mig tillbaka - jag ska bara köra järnet och leva livet! Jag har nu valt att inte välja delstat, vilket gör att jag inte kommer hamna i CA. Från början var det tveksamt, men ärligt talat passar det mig. Jag tror på att saker har en mening, och varför då ta ifrån ödet chansen att placera mig på världens bästa plats? Bara jag inte hamnar i Alaska så är jag nöjd! :D

Är hur som helst precis hemkommen från ett entimmas spinningpass med Sofie & Ida, jag vet inte var jag får all min träningslust ifrån men den finns ständigt där i alla fall. Imorgon är min första lektion klockan tio, så då ska jag, Elin & Ida köra ett abs-pass klockan sju! Världens härligaste start på dagen vill jag påstå!

Nu ska jag slänga i sakerna i väskan, hoppa ner under täcket och sätta på lite FRIENDS.
P&K

When you wanna heal,
time is your bestest friend.