Sopbubblor.
Det känns som om allt går i ett nu, hela tiden saker att göra och saker att se fram emot. Fredag igen, och en kväll som denna sitter jag nyduschad efter en mysig dag i Romme. Jag älskar att höra det svischande ljudet av skidorna mot snön, gång på gång på gång... Och sedan få värma sin kropp med en kopp choklad i värmen. Även om timmarna går allt för fort blir man fort hungrig på lite mer, annorlunda, mörka backar. Lite variation. Gud, jag har fått "snö-och-skidbacke"-abstinens. Jag har alltid spenderat åtminstonde en vecka per år i någon mysig stuga nära backen med familjen och vänner och jag har växt upp med skidföräldrar. Men på senare år har vi spenderat allt mindre tid i backen, dock kan jag tyvärr inte skylla ifrån mig. Vid förra årets omröstning av hur och var vi skulle spendera påsklovet röstade min mor och bror på Österrike och Alicia & jag på Thailand. Micke höll sig neutral och vi tog hem valet! Men nu längtar jag till ännu snö och skida/bräda än någonsin. Förhoppningsvis går allt ihop sig med jobb och ledighet att det går vägen.
Jag kan fundera på hur min framtid kan komma att se ut om jag bor kvar i Sverige. Det är så små saker som kan styra våra vägar. Alla går vi åt samma håll -men vi tar olika stigar dit! Vi gör tusen och åter tusen dagliga val och varenda en kan påverka vår morgondag. Jag kan se mig bo i en stor villa i trettioårs åldern efter att ha jobbat, rest jorden runt och pluggat. Ha en man som älskar livet lika mycket som jag och två-tre barn med en massa sportintressen. Jag ska klä dem i coola kläder med fräscha sneakers och tro på allt de gör vare sig de vill bli ishockeyproffs eller autronauter! Åka skidor på vinterhalvåret, bo i skärgården på sommaren och befinna mig på varmare breddgrader på hösten. Ha en riktig kalasutbildning, ett jobb jag älskar och känna att "yes, nu är det jobb igen!". Ta med familjen och jobba utomlands ett par år. Och bara njuta och leva livet som jag vill ha det. För det är precis vad jag ska göra och alltid har gjort, leva livet som om varje dag vore den sista. Det handlar ju trots allt inte om antalet andetag vi tar i livet, utan vilka ögonblick som tar andan ur dig.
Den femtonde juni tvåtusensju, efter skolavslutningen av åttan.
Högt upp på Klingsberg satt vi alla tjugofem och grillade, spelade gitarr och pratade om framtiden. En oslagbar sammanhållning med oslagbara minnen. Men framförallt för en oslagbar framtid! En underbar kväll.
♥ Anna Louise Linnéa Larsson
Jag kan fundera på hur min framtid kan komma att se ut om jag bor kvar i Sverige. Det är så små saker som kan styra våra vägar. Alla går vi åt samma håll -men vi tar olika stigar dit! Vi gör tusen och åter tusen dagliga val och varenda en kan påverka vår morgondag. Jag kan se mig bo i en stor villa i trettioårs åldern efter att ha jobbat, rest jorden runt och pluggat. Ha en man som älskar livet lika mycket som jag och två-tre barn med en massa sportintressen. Jag ska klä dem i coola kläder med fräscha sneakers och tro på allt de gör vare sig de vill bli ishockeyproffs eller autronauter! Åka skidor på vinterhalvåret, bo i skärgården på sommaren och befinna mig på varmare breddgrader på hösten. Ha en riktig kalasutbildning, ett jobb jag älskar och känna att "yes, nu är det jobb igen!". Ta med familjen och jobba utomlands ett par år. Och bara njuta och leva livet som jag vill ha det. För det är precis vad jag ska göra och alltid har gjort, leva livet som om varje dag vore den sista. Det handlar ju trots allt inte om antalet andetag vi tar i livet, utan vilka ögonblick som tar andan ur dig.
Den femtonde juni tvåtusensju, efter skolavslutningen av åttan.
Högt upp på Klingsberg satt vi alla tjugofem och grillade, spelade gitarr och pratade om framtiden. En oslagbar sammanhållning med oslagbara minnen. Men framförallt för en oslagbar framtid! En underbar kväll.
♥ Anna Louise Linnéa Larsson
Kommentarer
Trackback
