A million miles away.

Har ni någon gång känt en stor lust att bara greppa tag i passet och resa bort? Bort från allt ni känner till. Bort från allt ni vet. Bort. Bara bort. Har ni någon gång funderat på vilken utlösande faktor det skulle kunna vara för er inre styrka och mod?  Och vilken dämpande känsla det måste få som effekt på allt som idag kan tyckas problematiskt och hårt. Att bara ta steget bort från det som är trygghet, beskymmer och funderingar? Träffa människor som plockar fram sidor i er som ni inte visste fanns. Besöka platser som ni aldrig trodde foten skulle få beträda och ögat chansen att se. Upptäcka saker som förändrar, töjer ut och få er världsuppfattning att ändras totalt?

Det finns så mycket jag vill göra och platser att besöka. Det har alltid varit den största längtan i mitt liv, mitt största livssikte hittills, det jag kan se i horisonten, värt att kämpa lite hårdare och ge det lilla extra för. För snart, snart är jag där. Det ska bli mitt största livskliv, vad som kommer efter tar vi då. 

Denna lust att bara lägga passet i fickan, smyga ut i natten och i väg, den kan komma i stora slitande doser. Speciellt när man känner hur man saknar något. Eller någon. Man är nöjd med dagen, belåten med livsstilen och allt vad det innebär, människorna, rutinerna och händelserna. Man trivs med livet man lever och med det man har byggt upp med det man behöver. Luften som omger en är behagligt ljummen. Och så en dag passerar en solglimt in genom livet, en solglimt man njuter att få värmas av. En solglimt man inte visste existerade men snabbt lär sig tycka om. En solglimt som förgyller och kompletterar ens livsstil med värme. En solglimt som man inser kan vara en nyckel till förbättring av hela sin existens. En solglimt man inte visste ha behövt, eller ens omedvetet letat efter. Ett molntäcke drar in på himlen och lika snabbt som solglimten hittade in har den hittat ut. Tomrummet lämnar kyla efter det som har värmt och man fryser. Man fryser för att man nu vet vad värme är och att det är det man saknar. Inte vilken värme som helst, utn just den specifika solglimt som passerade in så fint i ens liv. Och även om man vet att man klarar sig utan solglimten som förgyller och värmer ens existens, så fryser man vid tanken på att veta vad man inte längre har tillgång till. Man står ständigt med ansiktet upp mot himlen och ögonen letar efter små, små hål i molntäcket som kan få hoppet att börja hoppas på att det kan spricka upp igen. Ibland regnar det och då fryser man desto mer. Ibland fokuserar man sig på att hoppa omkring och hålla kroppen varm utan genvägen till energi. I vilket fall klarar man sig och till slut lär man sig leva utan solglimten som en gång passerade in i ens liv, men man kommer alltid fortsätta hoppas på bättre väder. 

Idag har min lust att bara ta tag i passet, smyga ut i natten och iväg, varit större än de flesta dagar. Jag antar att jag saknar något, kanske en speciell solglimt som passerade in i mitt liv och som satte sina spår. Men jag antar även att passet kommer få ligga kvar på sin plats tills vidare. Att jag efter tillräckligt många intalningar lyckas släppa tankarna på det som kunde ha varit nyckeln till det bättre, samtidigt som jag på ett eller annat sätt kommer vänta på en solig dag, igen.