A million miles away.

Från början öppnar sig himlen över ens kropp. Hela rummet av existens fylls med droppar från skyn. Färgerna från väggarna börjar rinna ner i små linjer, först klara och rena, tills det att de närmar sig varandra och inte tycks kunna gå vidare utan att behöva beblanda sig. Som om de är beroende av varandras närhet och i ett försök att ta sig ner från väggen så fort som möjligt kämpar de tillsammans med allt vad de står för. Man förstår inte hur en sådan störtskur kunde blåsa in, men det är ett faktum att man är berörd. Någon skrev att ösregn rensar ens själ, att det är precis vad man behöver för att gå vidare. Jag behöver gå vidare och jag accepterade att stå dyngsur och titta på medans färgerna kladdade ihop sig. Min själ känns ren igen och jag har köpt målarfärg i alla världens färger. Min styrka har alltid varit att kunna le när tårarna svider i ögonen och att sjunga när skriken river i halsen. Ibland finns det inga förklaringar till varför man medvetet klamrar sig fast i något som bara biter en i fingrarna, man tror att bitandet ska övergå i en varm hand som tar tag i ens egen. Ibland lyckas man inte påverka handen oberoende hur många berg ens tro kan flytta, antingen så är det inte meningen eller så är tiden inte redo. Men när man valde att hålla fast gav man bort något, en del av sitt inersta, en del man satsade för att man hade en känsla av det kunde bygga en grund till något. Ett risktagande som man vågade anta och när man valde det får man stå sitt kast rakt igenom, man måste stå kvar i regnet och se färgerna rinna ner. Men likväl måste man förstå att det bara är en själv som kan göra sin värld färgglad igen, man måste själv slåss för att få tillbaka det man gav bort för att kunna börja på nytt. Det handlar bara om att resa sig upp och gå, och en dag bestämmer man sig för att göra det!

Jag tror knappast någon har gått miste om detaljen att jag är barnsligt förtjust i fredagar, och igår kom min veckas förtjusning. Med en underbar plankstek invigdes en kanonkväll med Bea & Lovisa på DeLI och efter två timmar fyllda med skratt och konstanta diskusionsämnen väntade Becky Bloomwood på bio. Jag är även barnsligt förtjust i både Becky och plankstek, jag skulle falla pladask för han som bjuder mig på plankstek i en ljummen sommarnatt. Och jag har även fallit för svensk musik, det är allt jag låter min iPod bjuda mina öron på. Fyra skivor iform av Melissa Horn, Tommy Nilsson, Peter Lemarc och Gyllende tider lät jag plånboken investera i igår, varför vet jag inte. Jag antar att jag har kommit in i en period då jag njuter av att låta Jill Jonson sjunga om vilken underbar dag det är. Eller så förstår jag helt enkelt hur innerligt Tommy önskar att hon ska öppna dörren igen. Det kanske beror på att Lemarcs låt om Little Willie John är min hjärtas bästa vän, jag vill också bränna ner mjölkbutiken och se vart alla vägar tar slut.

Och nu väntar världens bästa lördag,
P&K