A million miles away.

Har ni aldrig känt ett behov av att radikalt börja förändra något i er kost, motion och livsstil bara för att bli vackrare smalare? Nej, jag menar inte att ni har försökt bli nyttigare genom att ta bort skräpmaten, lägga till några salladsblad på tallriken och springa ett extravarv under träningen. Nej, jag pratar om komplexproceduren! Ni klarar inte av att titta er i spegeln, än mindre att ta på er en bikini -för att ni känner er tjocka! Pga detta måste ni börja överväga möjliga utvägar, och vägen till skönhet verkar inte alls ligga för långt bort...
 
Jag vet själv hur det är, jag har både stått och tittat mig själv i spegeln och stått brevid och hört hur en egentligen riktigt smal människa har kastat föräckliga kommentarer om sin -tillsynes minimala- stora rumpa. Först till mig själv, så fick jag komplex i sjunde klass. SJUNDE KLASS! Jag har aldrig varit pinnsmal, men heller aldrig tjock. Min kropp såg ut som en fotbollstränandes flickas kropp ser ut. Jag var i en period av jämföringar av andra samt att jag såg medias utbud av hur en "normal" kropp ser ut. Det går inte över en natt, utan långsamt började jag trappa ner med maten. Speciellt i skolan, där en mindre potatis inte märks. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Och sakta men säkert utvecklade jag en metod -som för mig verkade perfekt- som vande min kropp att bli tillfreds med den lilla mat den fick. Jag hade inte anorexia, men jag kände inte samma starka band för mat som jag en gång gjort, alltså skulle jag vilja säga att jag var påväg i Anorexiens riktning. Och ju fler gamla par jeans jag kunde komma i, desto mindre mat låg på tallriken. På våren av sjuan hade det gått så långt att jag på lunchen sällan ens gick till matsalen, vad skulle jag där och göra? Jag var smal & lycklig!(?) Och tänk er själva, ni vill något så gärna och när ni väl arbetar erat mål och arbetet börjar visa resultat inte fan vänder ni om! Att tänka tillbaka på dessa månader idag får mig att vilja kräkas -och inte för att jag känner mig tjock- utan på grund av tanken på hur unga tjejor blir påverkade. Jag blev påverkad. Starkt påverkad. Även om jag då inte ville erkänna det. Jag funderar ibland på hur det hade kunnat sluta, vart jag hade stått idag -om jag ens hade stått idag. Min räddning skedde i slutet av våren 2005. Det var en måndag och vi hade idrott. Under lunchen hade jag suttit i kaffeterian och pratat bort minutrarna, inget konstigt med det, det var vardagsmat. Och jag kommer väl ihåg hur idrottslektionen var inplanerad halvtimman efter lunchen varje vecka, vilket klassens tjejor alltid försökta påverka med tanke på att maten då inte hade hunnits smälta, vilket jag inte hade några problem med. Det kanske låter lite att hoppa skollunchen, det kanske inte räknas som någon ätstörning, men det är likväl 1/3 av erat dagliga intag som jag valde att avstå ifrån. Jag kom till idrotten med mina kompisar, bytte om och laddade upp, de klagade på håll och jag skuttade lätt omkring och kände mig nöjd (hur fan kan man känna sig nöjd?!). The fyspass of the year skulle träda in den dagen. Idrott har alltid varit ett stort favoritämne. Och jag var lika peppad som vanligt, med eller utan mat i magen. Vid den tiden var det viktigt för mig att prestera till max, ge allt för att få bästa resultat. Janne, vår idrottslärare, hade byggt upp en fysbana och vi skulla ta oss förbi den 4 gånger, jag gav mig fan på att klara den 8. Jag klarade det åttonde varvet, men ingenting mer. Istället svimmade jag i femtio minuter och vaknade av att ambulanspersonalen väckte upp mig. Jag kommer så väl ihåg hur mina vänner tittade på mig med tårar i ögonen när jag åkte iväg, hur Erica & Moa (mina då bästa vänner) kämpade för att få åka med i ambulansen och hur jag inte kunde hålla tårarna borta. Då gick det upp för mig 'att hur fan kan man vara så dum mot sig själv?' Efter ett antal prover fick jag bekräftelse, jag var undernärd. Det tog inte många minuter för mina föräldrar (Mammi & Micks) att ta sig från ett möte och komma till mig. Och under de minuterna har jag aldrig saknat dem så mycket som jag gjorde då. Jag ville bara att de skulle krama mig och säga hur allt skulle bli bra igen. Det gjorde de och allt blev bra. Jag kan känna stor tacksamhet över att jag svimmade den dagen, men ska det behöva gå så långt?

Till min vän, en av de smalaste man kan tänka sig, och alla är vi olika. Hon bantade inte, utan åt ordentligt, men var likväl naturligt slank och en än gång alla är vi olika. Vi delade ofta provrum när vi hittade något snyggt plagg. Och när vi stod där och tittade oss i spegeln var det alltid något som slank hur henne, som "titta så jävla mycket fett" matchat med att hennes hand tog ett stadigt grepp om fett et på sin mage (det är ett under att hon ens lyckades greppa något, för skinn var det enda som den betod av). Alla dessa kommentarer, varför ska man döda sin självkänsla för? Vad fnns det för mening med det?

Idag mår jag så jävla bra, jag är inte pinnsmal utan normal. Och jag har aldrig mått bättre. Och det som får mig att må så bra, är inte bara pga att jag mår bra utan att jag äger vetenskapen om varför jag mår bra och hur jag ska göra för att må så. Jag leker inte med kroppsbalansen, jag äter nyttigt, tränar regelbundet och fy sjutton vad jag mår bra! :) Det jag vill komma fram till, med att berätta egna erfarenheter (som inte alltid varit trevliga), är att varför i helvete ska vi behöva må såhär? Vi ska inte behöva svälta oss för att se bra ut för någon annan, satsa istället på att njut och må bra - så blir du genast vackrast i världen!

NU SKA JAG TA MIG EN STOR MACKA MED ALLA TILLBEHÖR JAG KAN HITTA!