A million miles away.

Vare sig det är solens strålar som så intensivt och beskyddande skapar ett mönster genom persienerna på mitt täcke.
Tanken på allt jag har framför mina fötter.
Musiken som spelas i mina öron.
Eller
Orden som avslutar alla våra samtal.
Kanske är det energin som har legat begravd under mina känslor.
Ett sammanträffande utan någon som helst förklaring,
ibland händer det.

Och jag gillar det.

Jag har använt tuschpennan till att tydligt skrivit busstiden på min hand, jag skulle behöva täcka hela min kropp med påminnelser om allt jag inte får missa. Min spanskalärare har föreslagit att jag ska tatuera in - ett vänligt men BESTÄMT- glöm inte spanskan! Jag har inget att säga till mitt försvar mer än att jag tycker om att leka med tiden, men idag ska texten på min hand leda mig till Halvars och en extremt trevlig person. Den tanken gillar jag ännu mer.

Edvard har lämnat Bella, och jag kan komma på mig själv att låta tårarna möta mina kinder för att jag avskyr känslan av hur tiden förändrar saker för oss människor. Jag kan inte sluta hoppas att nästa kapitel dyker han upp igen, så jag måste fortsätta läsa, måste fortsätta hoppas på att Bella en dag kan känna sig hel igen. Att Alice ska låta sina tänder tränga igenom hennes hud och göra henne till vampyr. Jag är drogad, helt inne i en värld, i Forks, bland varelse som inte sover eller äter, bara dricker. Men som självklart går på diet. Önskan om att detta kapitel är skrivet finns där, men det behöver jag inte skriva på min kropp med en tuschpenna, den påminnelsen har jag gömt i mitt hjärta.

Nu ska jag dra på mig ett par jeans och fortsättningsvis dansa runt till John Mayer och Melissa Horn.

♥

.