A million miles away.

Det skulle vara så häftigt att få beskriva gårdagen i ord, jag vet dessvärre inte riktigt hur det skulle gå till. Efter ett par timmars bilresa med genomgång av Beyonces alla låtar var vi alla fyra taggade till max. Fem timmars shopping och ett jäkla spring mellan biblioteksgatans & NKs alla mysiga affärer och en god lunch så var humöret på topp och alla extas. Springandes in i Globen var vi supernöjda med att vi faktiskt skulle kunna se henne utan att behöva kisa, vi köpte ståplatser och även om det var mångamånga framför oss så var vi ändå där. Men precis som Triss, ibland händer det, kom en amerikansk herre fram och drog med oss bakom alla trängandes människor på marken och satte klisterlappar på våra ben. "We're upgrading your tickets. You're VIP, be discreet about it". Och hux flux stod vi inte längre kvar på markplan, trängandes - men nöjda- bakom tusen andra personer, utan längst fram vid en av två små upphöjda plattformer vid scenen tillsammans med tio andra. Hur ska man förklara hur magiskt det var att få höra hennes drag efter andan när hon satt en meter framför oss och skrek "CAUSE I KNOW HOW IT HURTS" ? Eller hur surrealistiskt det var att istället för att behöva zooma in skärpan, vara tvungen att ta ett steg bakåt för att få med hela hennes överkropp på bilden. Obeskrivligt och underbart!

Rysningar av Ave Maria, glädje av Halo, danssug av Single Ladies, styrka av Survivor, insikt av Irreplaceble. Livsglädje, konserter är livsglädje. Jag kan tänka mig att det är som att gadda sig, börjar man - är det svårt att sluta! Och om mindre än en månad är det The Boss, mumsfilibaba! 

Och efter nattkäk på Mc, fyra timmars sömn, skuula och ett underbart möte med J&U så lockar sängen mer än något annat. Sovgottsovgott. ♥



♥